Trallalalala. Såhär efter Livskraft känns det jättekonstigt att vara hemma igen. Man har så himla mycket tid som man inte vet vad man ska göra med & så himla få människor att spendera den med. Allt som var så självklart på Livskraft känns så långt borta när man sitter ensam hemma & skriver. Jag antar ändå att det positivt att känna sig lite små nere nu, för det betyder att lägret verkligen var awesome! Jag hade nog aldrig riktigt förlåtit mig själv om jag inte åkt, jag menar jag har fått hur många nya vänner som helst - jag har till & med blivit vän med Jesus. Det är fett niice, han älskar mig (och dig, och alla andra)!
Just nu sitter och bara känner hur jag vill hitta på något, men jag vet inte riktigt vad. Ska åka skridskor med några vänner någon dag & kanske träffa en Livskraftskompis som kommer upp till Uppsala snart. :> Förutom det har jag iiiingenting inplanerat, mitt lov känns helt dött.
Jaja, jag har redan whinat en massa idag, så jag ska sluta med det nu. Jag tycker synd om mugglisarna som fått stå ut med mig idag alltså. Jag har fått en massa fina förslag som jag bara rådissat. Inte okej. Skärpning nu, Ikka! Gör något åt saken istället.
